fbpx

Vindkraft kan göra Östersjön till ett dött hav

Stora mängder plast innehållande bisfenol A eroderar från vindkraftverkens turbinblad. Om den havsbaserade vindkraften byggs ut i stor omfattning skulle det innebära stora mängder nanopartiklar och mikroplaster i havet. Foto: Shutterstock

Reidar Svedahls initiativ om ett tvåårigt moratorium, så att man hinner utreda konsekvenserna av den storskaliga vindindustrin är det första ansvarsfulla uppslaget från politiskt håll.

Debattartikel publicerad i Folkbladet 3 juni 2021

Farhågan att förestående klimatförändringar kommer att negativt påverka jordens ekosystem har fått all den uppmärksamhet som krävs för att attrahera maktintressen, affärsintressen, forsknings-och anslagsintressen. Numera görs kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med de problem som utsläpp av CO2 kan föranleda. Emellertid finns ett mer näraliggande hot som inom kort kan leda till en ekologisk kollaps, nämligen den okontrollerade spridningen av mikroplaster och då i synnerhet den spridning som sker i form av nanopartiklar bemängda med bisfenol A.

Regeringen har här gjort en punktinsats genom att införa en skatt på bärkassar av plast. Nyttan, utöver symbolvärdet, kan ifrågasättas men lagstiftningens förarbeten indikerar att regeringen förstått problemet, nämligen att dessa nanopartiklar och mikroplaster förr eller senare hamnar i våra vattendrag, för att slutligen hamna i havet, med obehagliga konsekvenser som följd.

Bisfenol A har positiva egenskaper på så sätt att plastmaterial kan ges specifika egenskaper – men bisfenol A har också negativa egenskaper, något som kan bli förödande för allt levande. Det är väl känt att bisfenol A medför hormonrubbningar. Enkelt uttryckt, med tillräckligt stor mängd bisfenol A i ett vatten, kommer alla fiskar som föds där att vara av honkön, vilket i sin tur innebär att fiskbeståndet kommer att dö ut. Konsekvenserna av detta i stor skala är knappast möjliga att föreställa sig.

Ett stort tekniskt problem för vindindustrin är att rotorblad eroderar vilket bland annat leder till att effektivitet och verkningsgrad försämras. Enligt uppgift tappar ett rotorblad under sin levnad cirka 10 procent av sin ursprungliga vikt. Det här är emellertid inte bara ett tekniskt problem utan främst ett miljöproblem. Om uppgiften är riktig kan man räkna med att de vindkraftverk som finns i Sverige idag okontrollerat förorenar omgivningen med närmare 40 000 ton mikroplaster och nanopartiklar innehållande bisfenol A. Om den landbaserade vindkraften byggs ut i den takt som vindindustrin förespråkar kommer dessa föroreningar att öka till 100 000 ton.

Det här är naturligtvis illa och det kommer med stor sannolikhet att påverka ekosystemet och den biologiska mångfalden på land. Inget är emellertid så illa att det inte kan bli värre. Om den havsbaserade vindkraften byggs ut i den omfattning som EU planerar för, kommer Östersjön att förorenas med nanopartiklar och mikroplaster, innehållande Bisfenol A, på mer än 50 000 ton – varje år! Det riskerar att slå ut ekosystemet fullständigt. Inga fiskar, inga vattenlevande däggdjur, inga sjöfåglar. Östersjön blir om dessa farhågor besannas ett hav där det biologiska livet utgörs av alger, plankton och tvekönade skaldjur.

Reidar Svedahls initiativ om ett tvåårigt moratorium, så att man hinner utreda konsekvenserna av den storskaliga vindindustrin, är såvitt jag kan bedöma, det första ansvarsfulla uppslaget från politiskt håll, när det gäller att frammana eftertanke och långsiktig hållbarhet. Försiktighetsprincipen finns inskriven i miljöbalken – likaså kravet på kunskap – det vill säga man ska veta vad man sysslar med och vilka konsekvenser det kan få om olika risker faller ut. Förvånande nog behövs ingen ny lagstiftning. Det är bara att tillämpa de lagregler som redan finns.

Göran Linder, styrelseledamot RVNO

Ett liv nära vindkraft, del 2: Elisabeth

Elisabeth Norman i Eret i södra Dalarna, har sedan 2012 levt med vindkraft nära sitt hem och påverkats på flera sätt.

RVNO presenterar här den andra videon i serien med människor runtom i Sverige som berättar om hur det är att leva och bo med storskalig vindkraft i sin närhet. Den här gången är det Elisabeth Norman i Eret utanför Garpenberg i Dalarna som berättar. Se hela videon på Youtube.

Elisabeth Norman har haft vindkraftverk i sin närhet sedan 2012. Det handlar om totalt sju verk, där det närmaste står 920 meter från hennes hus.

Hon berättar om stora problem med buller och att hon sommartid när hon vistas i trädgården och det blåser sydliga vindar, är hänvisad till den sida om huset där ljudet är mest uthärdligt. Hon beskriver det som pulserande och som när ett flygplan startar och landar. Vintertid förstärks ljudet av nedisning av rotorbladen.

– Då lät det fruktansvärt och då började folk som bor i närheten av de här sju verken att reagera, berättar hon i videon.

Elisabeth Norman berättar också om bland annat störd sömn, förhöjd puls, lågfrekvent buller som känns i magen och bröstet, blixtrande ljus och svepskuggor.

Nu planeras ytterligare 27 vindkraftverk i området, med en höjd av 280 meter.

– Det skulle innebära att vi som bor här blir helt inringade av vindkraftverk och då skulle det inte gå att bo kvar. Vi är ju inte så många som bor här och kan protestera. Det är ju en hel del nya familjer som flyttat hit, bland annat för att de vill ha närhet till naturen. Om de nya verken kommer upp kommer de familjerna flytta härifrån, säger hon.

“Vi vill att vårt företag ska kunna leva vidare”

Anna och Janne Doggsen driven Doggsencenter och är aktiva i RVNO.

Doggsencenter är ett exempel på dem som dragit nitlott i Holmens vindkraftslotteri. Vad blir konsekvenserna för oss om planerna blir verklighet?

Insändare i NT 2021-05-23 av Anna och Janne Doggsen, Doggsencenter

Vi jobbar med djur och människor liksom med flertalet myndigheter, skolor, universitet, försvaret och privata uppdragsgivare. Hundägare från hela landet kommer till oss för vår kompetens samt idyllen och läget på landet. 

Barn och ungdomar i vår rehab- och behandling får en plats på Doggsen när andra miljöer varit för påfrestande för dem med funktionsnedsättningar och högkänslighetsproblematik. Livet på landet har visat sig ha en snabb, läkande, återhämtande effekt både för våra ungdomar och för alla svårt medtagna hundar som placerats här av myndigheter. 

Sedan Holmens samrådsunderlag skickades ut har vi besökt åtskilliga vindkraftsetableringar, fotat, filmat, gjort bullermätningar, omgivningsanalyser och även intervjuat personer som bor nära industriella vindkraftsområden. 

Kontentan är att människor lider av långdragna störande byggprocesser, en förstörd livsmiljö med begränsningar till omgivningarna, konstanta störningar av buller, ljus och skuggsvep som resulterat i sömnsvårigheter, stress, ångest, fysisk och psykisk ohälsa. Antalet turbiner, avstånd, lägen och höjder var påtagliga påverkansfaktorer där avstånd inom en till sex kilometer påvisade stora svårigheter. En gemensam nämnare var också svårigheten att flytta till följd av fastigheternas värdeminskningar.

Vi vet nu att möjligheterna att driva vår verksamhet vidare med höga vindkraftverk bullrande omkring oss är uteslutet. Holmen förespråkar samexistens med oss berörda men att samexistera bygger på att alla kan existera. Hur ska detta möjliggöras när vårt koncept bygger på lugn, ro och tystnad i naturens läkande omgivningar med våra rid- och hundinterventioner som hjälpmedel i vårt behandlingsarbete?

Tiden är snart inne för er kommunpolitiker att avgöra vårt framtida öde, det går inte längre att gömma sig bakom att ”vi har ingen ansökan att ta ställning till”. Vad ser ni för lösningar för oss? Finns det en ambition till lösning? Doggsencenter ger energi men av annat slag än Holmen, en mänsklig energi som gjort livet värt att leva för många som varit hos oss.

Vi familjen Doggsen, vår personal, våra ungdomar, våra kunder och våra uppdragsgivare vill att vårt företag ska kunna leva vidare.

Familjen Doggsen

Insändaren i NT (premium)