Det behövs inga ekonomiska incitament till kommunerna för att lösa problemet. Inte heller pengar till bygdegårdar. Vad som krävs är relevant ersättning till de drabbade.
Debattartikel på NT.se 2023-05-09:
Utredningen ”Värdet av vinden”, som tidigare gått under namnet ”Incitamentsutredningen” har nu lämnat sitt betänkande. Där konstateras att de förslag som lämnas inte kommer att leda till att kommunerna tillstyrker nya vindkraftsetableringar. Enligt utredaren Ulrika Liljeberg (C) krävs statliga subventioner.
Att behovet av ny infrastruktur ibland måste överordnas enskildas intressen är en given utgångspunkt. Formerna måste emellertid vara godtagbara för dem som drabbas av förändringens negativa konsekvenser. Grundfrågan är: varför motsätter sig människor att en vindindustri etableras som närmaste granne?
Utredningen har haft en felaktig utgångspunkt. Vad gäller landbaserad vindkraft måste man förstå varför fastighetsägare i etableringens omgivning är starkt negativa.
Matias Schain (MP) som arbetat med utredningen skriver på Linkedin:
”Just landbaserad vindkrafts påverkan på närboende är den fråga där jag själv gjort den största resan. Att stå i människors trädgårdar, och med egna ögon och öron förstå hur dessa människors närmsta omgivning förändrats, från tyst skogsmiljö till energiproduktionsområde – med vindkraftverk 250 meter höga har påverkat mig. Jag hoppas att ni som tagit emot oss i era hem märker det i betänkandet”.
Kommunernas veto har sin grund i den erfarenheten.
Det behövs inga ekonomiska incitament till kommunerna för att lösa problemet. Inte heller pengar till bygdegårdar. Vad som krävs är relevant ersättning till de fastighetsägare som inte trivs med sin nya granne och vars fastigheter tappat i värde på grund av vindkraftsetableringen. Motståndet kommer inte att upphöra om de inte får ekonomiska möjligheter att söka ett annat likvärdigt boende, en fråga som utredningen inte beaktat.
Utredningen framstår närmast som resultatet av en förhandling mellan utredningen och vindindustrin, där vindindustrins ”investeringsintresse” utgör ett centralt tema.
Det är möjligt att bristande lönsamhet inte möjliggör större åtaganden än de förslag som utredningen kommit fram till. Det framhålls i debatten att vindkraft är det billigaste sättet att få fram ny el. Av detta borde följa att vindindustrin har råd att ersätta den skada som en vindkraftsetablering orsakar fastigheter i etableringens omgivning.
Värt att notera är att vindindustrin inte har någon leveransplikt och att energiproduktion, i den politiska retoriken, uteslutande syftar till att generera vinst åt de företag som driver verksamheten. ”Marknaden” bestämde att Ringhals 1 och 2 stängde. I den allmänna debatten framförs ofta att en planerad gruppstation kan försörja si och så många hundra tusen hushåll med el.
Huvuddelen av den el som vindindustrin producerar exporteras. Varför den som har oturen att få en vindindustri som närmaste granne ska subventionera en verksamhet med dålig lönsamhet är svårt att förstå. Om det är ”marknaden” som avgör vilka kraftslag som ska byggas, vilket Tidö-avtalet är tydligt med, är Utredningens förutsättning, att främja en fortsatt kraftfull utbyggnad av vindkraften fel.
Vad som behöver utredas är hur Sverige skall bygga en robust energiförsörjning. Att alla kraftslag skall svarar för sina egna kostnader borde vara självklart. Det finns i rättsordningen ingen grund för att undanta vindindustrin från skyldighet att ersätta den skada som drabbar enskilda. Den ståndpunkten är konsekvens av grundlagens egendomsskydd.
En fortsatt subventionering av vindindustrin är inte vägen framåt. Särskilt inte om det är drabbade fastighetsägare som ska stå för subventionen.
Per-Olov Strandberg, ordförande RVNO
Catharina Roos, vice ordförande RVNO
Hans Kindstrand, juridikgruppen RVNO
