fbpx

Vind är inte en effektiv energibärare

Vind är inte en effektiv energibärare. Det är därför ofantliga områden behöver tas i anspråk av vindkraften för att den – under gynnsamma omständigheter – ska kunna omvandla meningsfulla mängder energi till elkraft överhuvudtaget. Det följer av fysikens och naturens lagar.


I en debattartikel i Folkbladet den 14 juli svarar Göran Linder på Daniel Badmans påstående om att Linder saknar verklighetskontakt:

Daniel Badman och den vindkraftsindustri han företräder vill inte riskera en saklig och fördjupad konsekvensanalys avseende alla de negativa effekterna med storskalig vindkraft, så jag är inte förvånad när Daniel Badman hävdar att mina påståenden saknar verklighetskontakt. (Folkbladet 30 juni) Det finns en systematik i att misskreditera opponenter och förringa deras argument.

Att utveckla och förädla bolag med banbrytande teknologier inom fossilfri och planerbar elproduktion är dock något jag har ägnat större delen av mina 35 år som yrkesverksam åt. Kännetecknande för dessa teknologier är att de är resurssnåla, globalt relevanta och använder sig av effektiva energibärare. Idag är flera av bolagen världsledande.
Vind är ingen effektiv energibärare. Dels blåser det inte alltid, och dels är vindens energitäthet besvärande låg. Det är därför som ofantliga områden behöver tas i anspråk av vindkraften för att den – under gynnsamma omständigheter – ska kunna omvandla meningsfulla mängder energi till elkraft överhuvudtaget. Storskaligheten leder obönhörligen till grov misshushållning av jordens ändliga resurser och skövling av oersättliga habitat och livsmiljöer. Det följer av fysiken och naturens lagar.
Lite förenklat ska vi enligt Svensk Vindenergi välja mellan absurt många eller monströst stora vindkraftverk. Och om ingen stoppar vansinnet lär det bli både och. På vindkraftens altare ska vi offra den obrutna havshorisonten, blomsterängar, skogslandskap, skärgård och kulturlandskap. Eller som våra domstolar uttrycker det: ”En naturskön omgivning representerar inte ett intresse av sådan styrka att den utgör hinder för en vindkraftsetablering.”

I denna debattserie har jag redan noterat att Daniel Badman avfärdar att de enorma mängder mikroplaster och gifter som sprids genom erosionen av de gigantiska rotorbladen av kompositmaterial skulle kunna vara något problem. Han hävdar vidare att det är svårt att få tillstånd för etableringar, eftersom Länsstyrelser och miljödomstolar tillämpar sig av försiktighetsprincipen. Trots det ställs inga krav på att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig med volym och inverkan av vindkraftens mikroplaster, gifter och hormonpåverkande ämnen. Inte heller mäter man, eller ens bryr sig om, problem som orsakas av infraljud.
Vi vet att däggdjur undviker vindkraftsanläggningar, och i Kanada har man också kunnat konstatera att boende inom 10 km från vindkraftverken överger sina hem av hälsoskäl (kronisk trötthet, huvudvärk, tryck över bröstet, depression etc.). Självklart påverkar detta också fastighetspriserna. I en nyligen publicerad studie med rubriken ”De socioekonomiska kostnaderna för vindkraftverk: En svensk fallstudie”, kan man läsa om att vindkraftsanläggningar orsakar kraftiga prisfall på fastigheterna i dess närhet. I områden med mer än tio kraftverk minskar fastighets­priset inom 2 km från vindkrafts­anläggningen med nästan 30 procent.

Exemplen på avigsidorna ovan – det finns fler – belyser det faktum att om vindkraften ska bli en central del i vår framtida energimix, så är priset för att åstadkomma det fortfarande opreciserat, för att inte säga avsiktligt dolt. Ideologiska skygglappar, till och med tankeförbud, och starka lobbyorganisationer har hittills effektivt förhindrat en saklig och fördjupad konsekvensanalys.

Dessutom, om vi verkligen är oroade för skenande klimat och utarmad biologisk mångfald, så borde vi väl rimligen satsa på de energikällor som tär minst på jordens resurser och som orsakar minst utsläpp av koldioxid – och det är helt enkelt inte vindkraft. Detta har också konkluderats av bl.a. Internationella Valutafonden, World Economic Forum, JRC (EU:s expertråd), UNECE och nu senast också svenska Vattenfall. Jag vidhåller därför att storskalig vindkraft är en resurskrävande, omni-förstörande och växande miljöbomb. Att Daniel Badman, och andra med fingrarna djupt ner i syltburken, hävdar att så inte är fallet kan rimligen inte duga för att rättfärdiga en hämningslös utbyggnad. Därmed sluts cirkeln för mig i vår debattrunda. Kommunalrådet Reidar Svedahls initiativ om ett tvåårigt moratorium för den storskaliga vindkraftsexploateringen – så att man hinner utreda, medvetandegöra och reglera konsekvenserna av densamma – är det första riktigt ansvarsfulla uppslaget från politiskt håll. Vi måste ges en chans att tänka efter före, även om vindkraftsprofitörerna som Daniel Badman företräder inte lär gilla utfallet.

Göran Linder, styrelseledamot RVNO

Hela artikeln i Folkbladet

Är vindkraften hållbar?

Hur mycket material går åt när vindkraft anläggs? Hur väl samverkar vindkraften med andra energislag? Vilken inverkan har den på kraftöverföring? Hur hållbara är investeringarna? Foto Shutterstock

Hur väl stämmer epiteten hållbart och klimatsmart när det gäller vindkraft? Det frågar som skribenten Sven Olof Andersson Hederoth i en gästartikel i senaste numret av tidningen Nordisk energi.

Hur ser det ut med de kraftiga ingrepp i naturen som vindkraften medför? Med materialåtgång och resursutnyttjande? Hur påverkar vindkraften andra delar av elproduktionssystemet och hur ser det ut med ekonomin?

Det är frågor som Sven Olof Andersson Hederoth tar upp i en läsvärd gästartikel i tidningen Nordisk energi, som ligger uppe på Energinyheter.se. Han skriver bland annat:

– Det krävs mycket starka gröna filter framför ögonen för att betrakta vindkraften som hållbar. Den förbrukar mer råmaterial än andra energislag och leder till energislöseri genom överföringsförluster. Framförallt straffas den av sin låga kapacitetsfaktor och verkens korta livslängd i jämförelse med till exempel vatten- och kärnkraft. Finansiellt är vindkraften behäftad med utomordentligt stora risker som kan komma att drabba svenska skattebetalare mycket hårt.

Industriell gruvdrift hotar djuphaven: Metaller behövs till vindturbiner

Tomopteris
Tomopteris är en av djurarterna som hotas när djuphaven blir platsen för industriell gruvdrift, i jakten på mineraler och metaller till bland annat vindturbiner. Foto: Shutterstock

Behovet av metaller och mineraler till bland annat vindturbiner hotar att förvandla djuphavsbotten till områden för storskalig mineralbrytning. Brytningen sker på flera tusen meters djup i känsliga ekosystem med stor artrikedomen.

De närmaste åren väntas industrin för mineralbrytning till havs växa kraftigt. Djuphavsbotten är rik på mineraler och metaller som kobolt, nickel och litium som bland annat används till solpaneler, vindturbiner och batterier till elbilar och smartphones. Brytningen riskerar att få stora negativa konsekvenser för havens biologiska mångfald och ekosystem. Det skriver WWF i en ny rapport.

Världens största och minst utforskade ekosystem

Djuphaven utgör omkring halva jordens yta och är världens största och minst utforskade ekosystem. På botten lever arter som kan bli 500 år gamla. Här finns också många arter som ännu inte upptäckts. De marina ekosystemen är sammankopplade och många arter rör sig över stora ytor. Djuphavsbrytning riskerar därmed att störa arter även utanför gruvområdet. Strömmar kan också föra bort moln av sediment lång väg, som kan slå ut fiskreproduktionen. Tillväxttakten i djuphaven är långsam och livsmiljöer som förstörs kan troligen inte återhämta sig under överskådlig tid.

Negativa effekter är också att vänta för det globala fisket, som idag är den främsta proteinkällan för 200 miljarder människor, varav många i fattiga kustsamhällen.

Medlemsländerna fattar beslut

På vilket sätt länder ska dela upp världshaven och dess resurser regleras i FN:s havsrättskonvention. Licenser för utvinning av olja och mineraler utanför de ekonomiska zonerna utfärdas av en oberoende global havsbottensmyndighet, ISA, som lyder under konventionen. Myndigheten reglerar också fördelningen av inkomsterna från licenserna.

Inom kort ska medlemsländerna i ISA fatta beslut om huruvida gruvdrift i djuphaven ska tillåtas. WWF och flera andra organisationer, politiker och forskare efterlyser nu ett globalt moratorium för djuphavsbrytning. Ett sådant menar man behövs tills dess att riskerna kan förstås helt och hållet.

Läs sammanfattningen av rapporten
Rapporten i sin helhet