Advokaterna Hans Kindstrand och Rolf Åbjörnsson, medlemmar i RVNO:s juridikgrupp, skriver i en debattartikel i Dagens Industri om vindkraftsindustrins utmaningar när politiken idag anger att teknikneutralitet ska råda mellan kraftslagen.
Debattartikel Di 2023-02-08:
Om man utgår från den tidigare regeringens prognos i Dir 2022:27 kommer vindkraften fram till 2025 att byggas ut till att leverera drygt 51 TWh, baserat på beslutade tillstånd och beställda turbiner. Det innebär att landbaserad peak-wind sannolikt kommer att inträffa 2025.
I Tidöavtalet förutskickas teknikneutralitet mellan olika kraftslag, vilket innebär att vindkraften ska bära sina kostnader.
Det här innebär radikalt ändrade ekonomiska kalkyler för den vindkraft som är utbyggd eller tillståndsgiven, och som 2025 skall svara för närmare 30 % av Sveriges elproduktion. I och med att halva den svenska kärnkraftsflottan monterat ner går det inte att blunda för att den elproduktion som vindkraften svarar för blivit systemkritisk. Den fråga som inställer sig är om vindkraft kan bedrivas med lönsamhet också efter den kraftfulla omläggning som Tidöavtalet förutskickar. Vad har vindindustrin att vänta?
En skatteförmån försvinner För vindkraftverk gäller i normalfallet en fastighetsskatt på 0,2 procent av taxeringsvärdet, medan nivån för övriga produktionsenheter är 0,5 procent av taxeringsvärdet. Riktvärde angivelsen för vindkraftverk bygger på installerad effekt. Utvecklingen de senaste åren har gått mot allt större vindkraftverk.
Om fastighetsskatten höjs till 0,5 procent av taxeringsvärdet, innebär det att en betydande skatteförmån försvinner.
Ökad konkurrens inom vindkraftssektorn Den tidigare regeringens prognos innebär att redan tillståndsgiven vindkraft kommer att medföra en 80-procentig ökning av befintlig vindindustri. De extremt höga elpriser som tidvis gäller idag kommer inte vindindustrin till del eftersom höga priser bara gäller när det inte blåser. Extremt höga priser åtföljs av extremt låga priser när det blåser. Detta är en prisvariation som kommer att förstärkas med den redan tillståndsgivna utbyggnaden.
Tidöavtalet – konkurrensneutralitet och reformer som ska genomföras under mandatperioden. I Tidöavtalet sägs bland annat:
”Teknikneutraliteten återställs, där inget hållbart kraftslag diskrimineras i målformuleringen. Ändringar genomförs återspeglande i samtliga relevanta regelverk och myndighetsinstruktioner där nuvarande mål återges. Till det energipolitiska målet fogas också ett tydligt leveranssäkerhetsmål för elförsörjningen där systemoperatören, i dag Svenska kraftnät, pekas ut som ansvarig för måluppfyllelsen på lång och kort sikt.”
”En ny utredning om elmarknadens utformning tillsätts med uppdrag att ta fram förslag som syftar till att samtliga kraftslag ha likvärdiga spelregler samt en ordning där stödtjänster som krävs för ett välfungerande elsystem prissätts och där de kraftslag som bidrar med sådana stödtjänster också ersätts för detta, i första hand genom ersättning från de producenter som inte kan bistå med samma stödtjänster. Elmarknadsdirektivet ska få en korrekt implementering i svensk rätt, där ansvarsfördelning mellan elsystemets aktörer tydliggörs. Angående slutkundsmarknaden bör anvisningsavtalen tas bort.”
Om man sammanfattar detta:
Tidöavtalet sätter ett tydligt leveranssäkerhetsmål.
Tidöavtalet föreskriver att samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler.
Tidöavtalet anger att stödtjänster som krävs för ett välfungerande elsystem skall prissättas och ersättas, i första hand genom ersättning från de producenter som inte kan bistå med samma stödtjänster (läs vindkraft).
Vi är nu långt ifrån den hittillsvarande verkligheten som utgått från subventioner, elcertifikat och för vindindustrin gynnande särregler. Som om inte detta var nog. Optimistiska kalkyler vid projekteringen bygger på att ett landbaserat vindkraftverk kommer att fungera och leverera el under ca 30 år. De studier som gjorts motsäger detta. Underhållskostnaderna blir påtagliga efter cirka 2 är, efter hand med driftstopp.
Hur det står till med vindindustrins förmåga att generera kassaflöde från den löpande driften är höljt i dunkel eftersom en väsentlig del är utlandsägd. Det finns därför anledning tro att eventuella vinster tas fram i länder där skattereglerna är gynnsamma. Det finns emellertid tydliga tecken på att lönsamheten redan idag är dålig, med de förmånliga regler som nu gäller. Vad kommer att hända om vindindustrin fortsättningsvis skall verka på en marknad som är konkurrensneutral?
Vi som var verksamma på 1980- och 90-talen, när fastighets- och finansbubblan byggdes upp – och när den sprack – har inte bara glada minnen från 1980-talet, utan även en del dystra erfarenheter från 1990-talet. En affärsverksamhet som inte tar hänsyn till verksamhetens förmåga att generera ett positivt kassaflöde är enligt vår mening i grunden osund. Den leder med nödvändighet till en korrektion, en bubbla som spricker förr eller senare. Om man tar 1990-talets bank- och fastighetskris som utgångspunkt, förutsätts brutala metoder för att återställa ekonomin till ett normalläge.
Vad vi ser framför oss är en korrektion, där vindkraftsanläggningar kommer på obestånd. Som framhållits är den el som vindindustrin producerar så betydande att den blivit systemkritisk. Det innebär att staten borde ha en beredskap för hur den skall hantera en situation där elleverantörer hamnat eller riskerar att hamna på obestånd. Här kan den ”bankakut” som utmejslades under 1990-talets kris vara en modell som det finns anledning att utvärdera. Fråga är enligt vår bedömning inte om, utan när vind-krisen är ett faktum. Då bör man ha klart för sig hur den bäst ska hanteras.
Hans Kindstrand, advokat
Rolf Åbjörnsson, advokat