En märklig sak med vindkraften är att den gång på gång kräver särlösningar. Vi har i Sverige sedan många år en generell lagstiftning som gäller markanvändningen nämligen Plan- och bygglagen (PBL).
Debattartikel i Folkbladet 5 augusti av Hans Kindstrand, juristgruppen, RVNO
Till detta kommer att vi har en generell lagstiftning som reglerar miljöfrågor – Miljöbalken. Detta är lagkomplex som gör det svårt att reservera stora markområden som zoner för vindindustri. För att detta över huvud taget ska vara möjligt måste man hitta på särregler som innebär undantag från vår normala rättsordning.
Om vi nu tittar på den särreglering som Badman tycker är bra, men inte tillräcklig – En rättssäker vindkraftsprövning – verkar Badman inte ha förstått innebörden av att en verksamhetsutövare kan överklaga ett nej från kommunen.
Det innebär i praktiken att länsstyrelsen och i slutändan överprövande domstolar kommer att göra en materiell prövning av kommunens beslut att säga nej. Det innebär i sin tur att det inte är kommunen som har sista ordet – dvs det ”kommunala vetot” är inte längre ett ”veto”.
Illa är också den omvända beslutsordning som utredningen föreslår. Först ska kommunen ta ställning till en vindkraftsetablering – därefter ska konsekvenserna av det ställningstagandet utredas. Det är svårt att förstå varför inte en normal beslutsordning kan användas vid vindkraftsetableringar.
Badman och vindindustrin har en blind fläck. Fastigheter nära en vindkraftsetablering förlorar betydande ekonomiska värden enligt en artikel i den vetenskapliga tidskriften Sustainability, The Socio-Economic Cost of Wind Turbines: A Swedish Case Study. Livsmiljön för boende kan till och med bli så förstörd att fastighetens ekonomiska värde utraderas. Det finns berättelser på RVNO:s hemsida som Badman nog borde ta del av.
Man frågar sig: Är det ett rimligt förslag, som Badman kommer med, att kommunen ska få betalt för att vindindustrin tvångsvis ska kunna överföra stora ekonomiska värden från närboende småhusägare till sig själv?